Melodisk kaffesump

Vi verkar följa ett mönster, jag och min kära kompanjon, i vad vi väljer att skriva om. Sist var det jag som kräktes ut politik- och samhällsrelaterade fenomen, och nu är rollerna bytta. För att göra det hela ännu mer magiskt och sammanträffande hade jag faktiskt tänkt ordskita lite rörande ämnet musik.

Som alltid när det kommer till vad som är nytt, hippt och såå inne ligger jag månader efter. Trender svischar förbi som bilar på E4an, och här står jag i väggrenen och tittar tröttögt på. Modetåget har aldrig varit min grej – jag delar stil med förpubertala acnepojkar och skrattar fortfarande så jag kiknar varje gång jag tar på mig min Sperminator-tisha.  Detsamma gäller musik. Den epa-elektronik jag kallar högtalare pumpar ständigt toner från forna tider, och jag kan med handen på örat erkänna att radiostationers diverse hitlistor aldrig riktigt lockat.

För en vecka sedan, av bara en händelse, stod radion på och spottade reklam i köket. Oväntat börjar musik spela. Svensk musik. Bra musik. Riktigt bra musik. Plötsligt försvinner jag bort, till en annan tid, en annan plats, ett annat jag. Bilder, inblickar och minnen från ungdomens tidiga år. Sommarlov med dagg i gräset, blåmärkfyllda knän och fräknar i pannan. Samvetslösa kvällar och medvetslösa morgnar. Gott umgänge, skratt och importerad flykt. Bryggan, klippan, bänken. Alla de stunder man hatar att älska och älskar att hata. En förvirrad tid. Lukten av sprit och brustna drömmar som ständigt osade i sängkammaren varje söndagsförmiddag trycker sig på och jag kan inte mer än le. Så, tystnad. Abrupt dras jag tillbaka till verkligenheten. En mansröst sprakar ut ur den spräckta högtalaren; ”… och där hörde vi alltså Hela Huset med Veronica Maggio…”

Veronica Maggio? Helvete. Det trodde jag verkligen inte. Hennes terrierröst, självanklagan och pinsamma ungdomslängtan har aldrig varit min kopp te – vilket kan vara för att jag bara dricker kaffe, - men i denna melodi ackompanjerad av Håkan Hellström skapas något underbart. Snabbt som blixten söker jag upp låten och höjer volymen. Även denna gång kastas jag bakåt i tiden, och magen knyter sig av längtan. Allt var så oerhört lätt, men även så tragiskt svårt. Jag må vara en höstmänniska, men sommaren håller mina käraste minnen.

Det är otroligt vackert att något så simpelt som mekaniska vågor bestående av frekvenser tillräckligt starka för att stimulera våra hörselorgan kan göra så mycket mer än hämma tystnad. Efter oavbrutet lyssnande drar låten inte mig längre bara tillbaka i tid och rum, utan även till kommande dagar. Jag ser hänsynslösa stunder, god mat, bättre sällskap och barfotaspring framför mig. Denna sommar ska jag leva, och inte bara existera. Pojkar, flickor och obestämda – sparka av er skorna, höj händerna mot himmelen, blunda och njut – nu är sommaren här. 
_____
R

Ja, de bruna, nazist-fascistvindarna pinar så in i helvete från lite överallt just nu, men vilken är sommarens glass och när börjar Sommar med Ernst?

Härom dagen publicerade de en ovanlig ledare i DN. En dikt. Två långa spalter med dikt, faktiskt. En dikt som radade upp ca 50 saker (har kvar att räkna exakt antal) som ledarskribenten, en person med ett rätt icke-traditionellt svenskt efternamn och mörkt hår, vill få utrymme att kunna göra utan att utsättas för rasism och/eller fördomar. Till exempel önskade han att han skulle kunna handla mat, jobba och typ… Gå på toa utan att bli förtryckt. Fullt rimligt ju! Jag tänker att det är helt sjukt att han inte redan kan göra det, sen slutar jag läsa och tanken vandrar snabbt vidare till en helt annan vrå i mitt huvud och jag frågar mig; “När börjar Sommar med Ernst?”

Jag blir irriterad på mig själv såhär i efterhand. Jag blev uttråkad av hans dikt, läste knappt halva. Kanske var den genial, kanske inte. Jag vet inte, för den försvann bort och överröstades av bruset. Hur gärna jag än vill bekämpa sexism, rasism, fascism och nazism, mäktar jag knappt med alla pekpinnetweets, facebook posts, krönikor, TV-program och radioprogram.

Är det såhär en inflation ser ut?

Efter EU-valets djupt oroväckande resultat tycks allt handla om samma sak- “Det är soffpotatisarnas fel! De är för lata och det är därför det blev såhär! Du som inte röstade ska SKÄMMAS!”- och jag blir fundersam över om det är rätt väg att gå. Jag kan verkligen inte NOG understryka hur illa berörd jag blir av att SD, Nationalistisk front, Dansk Folkeparti, Gyllene gryning etc. tagit sig- och sin vidriga människoåskådning in i EU. Men att skuldbelägga de som inte röstade, säga att de per automatik stöder den typen av partier och deras åsikter, är ett tungt ok att placera på deras redan, antagligen, ganska taniga axlar.

Jag tror det är dags att sänka pekpinnen och andas lite. Utse sommarens glass, bli rödbrända, förenas i vårt gemensamma låtsasintresse - att titta på fotboll, ta på oss piratbyxorna ett tag och se vad Kirschsteiger hittat på för nåt finurligt den här sommaren.

Självklart måste debatten fortsätta leva under tiden, men jag är rädd för att- om pekpinnen fortsätter vina som i klass 3A:s klassrum efter ett prank - ämnet slår sig ned i en politisk inflation och att inte en jävel som struntade i att rösta i EU-valet, kommer vilja lyfta på arslet i höst för att gå iväg och rösta för demokratin och allas lika värde.

Kanske är det så att vi- för att lyckas omvända de osäkra, ambivalenta, säkerligen okunniga, icke-röstarna och få dem att rösta i riksdagsvalet i höst- måste ge dem lite svängrum. Så kan vi som röstat mot fascister i EU och rappat andra på fingrarna i ren desperation, ge oss själva lite tid också, för att fatta vad som egentligen hänt och hitta en ny strategi för att hindra rasistiska och rent nazistiska partier som SD och SvP, från att vinna mark i Sverige.

Dagisfasoner

Då man som jag har alldeles för mycket fritid till hands, händer det att idéer och tankar gärna spinner på lite extra. Vanligtvis slutar det i en ny teckning eller impulsivt trädgårdspåtande, men ibland så utvinns en reflektion av något slag som kan vara värd att sätta ord på. Jag kom att inse att en av de mest ointelligenta sakerna här i världen är begreppet länder, d.v.s. det faktum att någon har dragit en osynlig linje längs en bit land och sagt att detta är mitt, och det där är ditt. Tänk på det en liten stund. Sug på den karamellen. Det är så otroligt barnsligt, det är vad knattarna gör på lågstadiet. De ritar ett streck längs mitten av sin bänk och säger att denna del är min del och du får inte kommer över hit, stanna på din sida, även fast min är så mycket bättre. Boo hoo. Han kom över på min sida i alla fall. Gråt, skrik och stret – låt oss släppa bomber över dem, eftersom det är ett helt förnuftigt sätt att lösa en konflikt på, som egentligen bara existerar på grund utav de osynliga linjer vi själva dragit. Vilket slutligen leder till ett motbjudande litet fenomen som kallas patriotism, och i förlängningen nationalism. Det är något som förvandlar en annars förnuftig och intelligent vuxen människa till ett sinnesslött dumfan som glatt viftar en färgad tygbit omkring sig och mer än gärna galer om hur deras stycke land är bättre än andra. Hur invånare från andra landpartier är fullkomligt vedervärdiga då deras mödrar helt enkelt inte sköt ut dem på just deras lilla jordplätt. Vissa går t.o.m. så långt som att skjuta och döda människor från andra markområden, som de personligen inte har minsta problem med, då de blivit beordrade att göra det av de imbeciller som säger sig styra över den lilla biten… Fy fan vad vi är pinsamma. Jag skäms.
_____
R

När jag hör Cedar Lane vill jag bara försvinna… Eller nåt.

Jag sitter i soffan. Laptopen i knät och jag har precis sett ett nytt avsnitt av TV-serien Louie, där superkomikern Louie CK, i äkta Allt faller-anda, fuckar upp ett stand-up-inhopp på en välgörenhetstillställning i Hamptons och sen fuckar upp saker och ting lite till. Det är ganska tragiskt det hela, faktiskt. På tal om tragik, som ju är ett element som på ett eller annat sätt behövs för att skapa melankoli, så minns jag; First Aid Kit släpper ny låt idag! Jag blir glad och surfar in på Youtube direkt för att se videon och höra låten. Så kommer den. Den finstämda ultramelankoliska musiken strömmar ut ur högtalarna, ljudet är skrovligt och jag är just precis denna dag lite extra mycket som om jag gick i högstadiet, alltså PMS-igt irrationell och mottaglig för alla mörka känslor i livet. Det jag hör är vackert. Det är så himla vackert. Så vackert att det enda jag vill är att bara försvinna. Bort från min soffa, ut på en landsväg någonstans där jag är ensam i världen. (Även om en vardagsrumssoffa är rätt ensam halv fem på en tisdagseftermiddag också, plus att jag inte har körkort och därför alltså skulle tvingas gå, cykla eller åka sparkcykel på ovan nämnda väg… Inte så ballt.) Men så växer den långsamt fram i mig, insikten. Vad jag vill är inte egentligen att försvinna. Jag vill inte dö (jag är snarare jävligt rädd för döden) och jag kan inte åka bil ensam (ser fram emot framtidens robotchaufförer) och jag har så dålig kondition just nu, så att cykla på en landsväg är helt och hållet uteslutet. Nej, det jag vill är att känna ro. Eller inte känna alls, jag vet inte. Huvudet blir tomt. Det är för vackert. Oavsett vilket så är systrarna Söderbergs fantastiska röster, klingande som kyrkklockor i en italiensk bergsby, på tok för vackra för att synen av mina trasiga fårskinnstofflor, ett stökigt matbord och en svart TV-skärm ska duga som utsikt. Jag går sönder lite. Fan, det är så vackert. Kan världen vara lika vacker den?

Vad är nu detta?

Ja, det kan man fråga sig!

Här, på den här sidan, på the world wide webb, kommer vi lägga upp texter av olika slag, om olika ämnen, olika tider på dygnet, författade av olika personer. Det mesta skrivs av oss, grundarna, men ibland kan det hända att det smyger sig in en eller annan gästskribent. När det händer undertecknas gästskribentens text med “Gästskribent”. Kanske ett namn…

Men vilka är vi?

That’s a secret we’ll never tell.


XOXO
/E&R

(Om du fått länken hit av någon vars namn börjar på E eller R är det med största sannolikhet nån av oss. Eller inte. Kanske. Antagligen. Med största sannolikhet)

HEJ!